Fritz Ludvig von Dardel, född den 24 mars 1817 i Neuchâtel, död den 27 maj 1901 i Stockholm, var en schweiziskfödd svensk överintendent, militär, målare och tecknare. Fritz von Dardel var son till godsägaren Georges-Alexandre von Dardel och grevinnan Hedvig Sofia Charlotta Amalia Lewenhaupt. Han var gift med friherrinnan Augusta Silfverschiöld. Släkten von Dardel kommer från Schweiz och adlades i Sverige 1810. Von Dardel blev vid sexton års ålder konstapelkadett vid Vendes artilleriregemente, 1837 underlöjtnant vid Svea livgarde och avancerade till överstelöjtnant i armen 1862. Han blev 1850 adjutant hos kronprinsen och sedan hos Karl XV. Von Dardel var 1858-62 militärattach?? i Paris samt blev 1864 kabinettskammarherre hos Karl XV och samma år överintendent och ordföranden i Akademin för de fria konsterna, av vilken han 1861 invalts till hedersledamot. Dessutom var han ordförande i Nationalmuseums nämnd i 25 år (1867-92). Vid flera konstutställningar i Europa (1867, 1871, 1873 och 1878) samt i Philadelphia (1876) var han juryman. Själv hade von Dardel bedrivit studier på L??on Cogniets och E. Lamis ateljeer i Paris. Fritz von Dardel tillhörde Karl XV:s intima krets och har gjort ett flertal dråpliga, akvarellerade teckningar av personer och händelser vid hovet eller under kungens resor, vidare folklivsbilder samt litografier. Hans dagböcker (se nedan) som utgavs postumt är skrivna på franska och översatta och redigerade av hans söner.  Related Paintings of fritz von dardel :. | Arrangement in Grau und Schwarz | The Coronation of the Virgin | Girl in Black | blinde- christian siddende i doren til sit hus | ma jolie |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Agasse, Jacques-Laurent
Swiss Painter, 1767-1849 Specializes in AnimalsEnglish painter of Swiss birth. Born into a wealthy and politically influential Huguenot family, Agasse spent his early childhood at the country estate of Cr?vin, where he may have developed the interest in animals and natural history that was to guide his later career as an artist in England. Agasse trained first at the Ecole du Colibri in Geneva and subsequently in Paris under Jacques-Louis David (beginning in 1787) and possibly under Horace Vernet. His early artistic output consisted chiefly of unpretentious silhouette 'cut-outs' in the style of Jean-Daniel Huber.
Januarius Zick
German,1730-1797 was a painter and architect. He is considered to be the one of the main masters of the Late-Baroque. Januarius Zick was born in Munich and began to learn his trade from his father, Johannes Zick, a renowned painter himself, to whom he was apprenticed in order to learn how to paint frescoes. In 1744, when Januarius Zick was fourteen years old, his brother, three years his junior, fell to his death from a scaffolding in Weingarten. From 1745 to 1748, Januarius Zick was apprenticed as a bricklayer to Jakob Emele in Schussenried. Having finished his apprenticeship, he worked, together with his father, at the residence of the Prince-Bishop of Wurzburg and then, until the mid-1750s, at the residence of the Prince-Bishop of Speyer in Bruchsal. In 1756, Januarius Zick went to Paris to further his education. There, he came into contact with artists and art connoiseurs from Rome, Basel and Augsburg, who broadened his horizon concerning his art and had a considerable influence on him. After having furnished Castle Engers near Neuwied with frescoes in 1760, he was appointed court painter to the Prince-Elector of Trier, the archbishop of Trier. He married in Ehrenbreitstein and settled there. After 1774, he also designed intarsia paintings for cabinet maker David Roentgen. From the late 1770s on, Januarius Zick was very active in Upper Swabia, furnishing a number of monastery churches and parish churches with frescoes and altarpieces.